Från soffpotatis till motionscyklist eller från en spinningcyklist till cykeläventyr till London.

Det var en gång en överviktig nybliven verksamhetschef som på ett år gått upp ungefär 10 kg i vikt, mycket på grund av stress och för lite tid för motion och aktivitet. Under min tidigare karriär gick jag rätt mycket i jobbet, sprang i trappor osv i ett försök att se närvarande ut på tre olika arbetsplatser på det sjukhus som jag jobbat. Det blev en hel del vardagsmotion således och till och med under perioder cykel till och från jobbet 7km t/r. Utöver detta lite tennis en timme i veckan. Efter ett år som chef fanns bara en timme tennis i veckan kvar och ofta ströks denna pga resor mm. Jag blev andfådd och trött vid minsta trappa eller i uppförsbacken till vårt hus. 20 minuters promenad med hunden dagligen var startpunkten i mitt projekt att finna en väg tillbaka. Riktigt jobbigt till en början. Rundorna utökades successivt till 5km några gånger i veckan.

Efter en sträckning i ryggen vintern 2004-2005 fick jag uppsöka en naprapat akut på närmaste gym, Idrottskliniken i Växjö. Efter lite tryck och manipulerande small det till i ryggen och smärtorna blev hanterbara. Naprapaten suckade och sa till mig att han tycket att jag borde bygga upp mina muskler och komma i form. Börja träna på gym eller något annat. Så här kan du inte ha det om du vill må bra.

Att smyga in på gymmet krävde en hel del mod. Jag var tveksam men min fru, Susanne, hängde med första gången. Jag valde spinning för att cykla det visste jag ju att jag kunde. Tungt var det men jag kände mig väldigt nöjd efteråt. Spinningpasset upprepade jag tre gånger den närmaste veckan och sedan bara fortsatte jag. Spinning tre gånger i veckan fick det bli. Jag upptäckte att min stress försvann. Migränen likaså. Efter några månader råkade jag av misstag boka ett sk spin-pump pass. När detta stod klart för mig höll jag på att smita efter spinningdelen men den entusiastiska instruktören övertalade mig att testa pump också. Min instruktör och jag har ofta skattat åt min spontana kommentar när jag skulle jobba med hantlar att -Min kropp inte var byggd för det här! . Jag trodde verkligen detta men det blev faktiskt riktigt bra. Sedan dessa har jag varvat spinning med andra pass för att bygga upp bålbalans och muskler. En bidragande anledning till min skepsis var att jag hade grundmurat dålig erfarenhet från min skoltid av den tidens gymnastiklektioner. Dessa gick ut på att visa upp olika färdigheter med redskap och i friidrott samt att spela fotboll och basketboll. Var man duktig på något av detta fick man bra betyg men nästan aldrig kan jag erinra mig att man faktiskt försökte coacha mig till att förbättras och träna för att få en god hälsa. Den tidens skolgymnastik snarast skrämde bort de som ej redan var frälsta.

Efter några år började jag förstå att mina spinningkamrater ibland cyklade utomhus på racercykel. Jag började överväga att ta detta stora steg men var tveksam. Dels var det riskabelt tyckte jag och dels var det tungt att köra på min gamla stålracer från 1980-talet, ni vet en sådan med växelspakar nere på ramen. Efter några rundor kom denna satsning därför av sig. Under en resa till USA var jag inne i en cykellaffär och blev förälskad i en röd racer. Den var dessutom billig och reste hem med mig över Atlanten. Min första alumiuniumram, en TREK 1500. Röd och fräck. Jag cyklade fram och tillbaka på gamla vägen till Gemla. Backe upp och backe ned. Orken blev allt bättre. Jag valde då att testa ett motionslopp, Växjötrampet. Det blev 12, 5 mil. Till en början solocykling men när en klunga kom förbi så bjöd de in mig i klungan. Livrädd var jag men märkte rätt snart att detta med klunga är mycket energisparande och dessutom socialt kul. Medan man cirkulerar runt i klungan kan man hålla på med flera olika samtal. Tråden tas upp nästa gång kamraten passerar i klungan osv. Att kunna cykla så långt på drygt 5 timmar var en nästan surrealistisk upplevelse, ända till Tingsryd och tillbaka via Urshult och Sirkön. Jag hade aldrig trott att man, iallafall inte jag, kunde cykla så långt. Blodad tand och några fler lokala motionslopp. Visst blev jag ibland avhängd i uppförsbackarna men det kom snart en ny klunga bakifrån att hänga på.

Året efter fick jag höra talas om att stadens racercyklister brukade samlas på måndagskvällar utanför residenset och cykla tillsammans. Måndagscykling. Det var spännande. Det resulterade i en 5-7 mils runda varje vecka från april till september. Vilken härlig gemenskap. Jag lärde mig att cykla i klunga och kände mig som en riktig racer-cyklist.

Så höll jag på. Tyvärr fick jag lägga tennisracketen på hyllan pga meniskprobelm i bägge knäna och en hälseneruptur. Cykel och spinning funkar dock utmärkt.

Hösten 2012 träffade jag på kort tid två personer som berättade att de skulle cykla till Paris med team Rynkeby och samla in pengar till Barncancerfonden. De undrade om jag inte skulle hänga med. Cykla till Pris lät häftigt men fasligt långt så jag var mycket tveksam. När sedan min spinninginstruktör Ingela  kom fram till mig och frågade om jag inte skulle cykla till Paris med team Rynkeby hängde jag på. Jag var enligt henne alldeles rätt person för detta äventyr så gick det ej att hålla emot längre. Tre frågor från tre olika personer på 14 dagar måste bara innebära att det är meningen att jag ska cykla til Paris tänkte jag.

Nu ökade träningsmängderna något med längre och mer genomtänkt spinningträning och bålträning sk core. Jag förband mig att utöver detta cykla minst 200 mil på våren för att sedan 2013 vara redo för att cykla till Paris. Under vintern och våren samlade laget in ca 1,3 miljoner till de cancersjuka barnen. Det blev många och långa rundor med teamet i omgivningarna runt Växjö.

Efter midsommar 2013 gav vi sedan oss iväg på detta äventyr att cykla till Paris. Det blev en oförglömlig upplevelse. Vi cyklade på gammal tysk kullersten men mest på fina små asfaltvägar mellan solrosodlingar och majsfält längs långa gröna alléer och ett böljande landskap. Var fjärde-femte mil var det dags för fika eller lunch. Tänk att få lära känna så många trevliga kamrater och få göra ett sådant äventyr tillsammans på våra gula Bianchicyklar. Efter en veckas cykling via Tyskland-Nederländerna-Belgien och till sist Frankrike cyklade vårt lag från Växjö och drygt 20 andra lag (från fr a Danmark men även Sverige) in i Paris. Korsningarna var avstängda av poliser när vi i femdubbla led inför jublande fransmän cyklade ända fram till målet vid Eiffeltornet. Man fick ”ståpäls”. En alldeles oförglömlig upplevelse och jag fick många vänner för livet.

Under tiden inför och efter Pariscyklingen har det blivit lokala motionslopp samt en Vätternrunda, en cykel-Vasa, Vänern och Gotland runt mm. Jag har fortsatt att cykla. 2014 blev det nästan 475 mil utomhuscykling.

Nu är målet att tillsammans med Ride of Hope Europe och ett nytt team från Växjö cykla drygt 100 mil i England och Wales sommaren 2015. Vi ligger i samma hårdträning som inför Pariscyklingen och samlar in medel till de cancersjuka barnen. Ett nytt häftigt gäng, god sammanhållning och en härlig ”vi kan-vi vill och vi ska” känsla. Alla borde någon gång få testa på och få uppleva detta!

Om någon hade berätta för mig 2005 att mitt första spinningpass var första steget på den resa som jag gjort hade jag trott att denna person hade förlorat allt omdöme och förstånd. Så avlägset hade det varit med den kropp och inställning som jag hade då. Utöver allt det jag har fått uppleva har jag dessutom kommit i form på ett sätt som jag kanske var som hårdsatsande tennisjunior men aldrig sedan dess. Jag springer ifrån yngre kollegor i trappor och gläds av att känna mig pigg och full av energi. Jag hade sannolikt aldrig orkat jobba som jag gör och hade inte haft det goda humör som jag fått. Kommer man bara över de första träningsmånaderna och har ett utmanande träningsmål så går det att vända ett liv från inaktivitet till ett liv med fysisk aktivitet och hälsa.

Fysiologen Edward Stanley sa så här: De som tror att de inte har tid med fysisk aktivitet måste förr eller senare avsätta tid för sjukdom. Jag är säker på att han hade rätt!

15-02-15

Per-Henrik Nilsson

Lagkapten, Ride of Hope Europe Växjö 2015